Smultronlycka! | Maud Holmberg Klyft

Har ni tänkt på att vissa ord känns och smakar så mycket godare än andra? Vi som jobbar med tidningstexter om mat grunnar ofta på detta. Färs, marulk och persiljejärpar låter inte speciellt smaskig. Precis så känner också kompositörerna när de skriver sina texter. Hur många sånger om jordgubbar och rabarber kan du komma på? Hennes mun av jordgubbar röd? Nej, det funkar ju bara inte! Trots att vi (nästan) alla älskar jordgubbar och frossar i dem från midsommar och flera veckor framåt så är det söta svenska sommarbäret väldigt lite omsjunget. Inte så konstigt när man smakar på ordet. Jordiga gubbar - det hörs ju inte speciellt gott... Smultronet däremot är mycket besjunget. Så här i allsångstider hör vi ofta "hennes hår var blekt av solen, hennes mun av smultron röd " (En kväll i juni) och "Lilla Evas arm är rund och fräknig hennes hy, och röd som smultron hennes mun..." (Dansen på Sunnanö) - bara två exempel av många. Och visst är det något speciellt med smultron! Det är väl lantisen i mig som får mig att minst en gång varje sommar trä upp ett långt strå av de små söta bären och bara njuta först av dess skönhet och sedan av dess smak. Är jag ledig älskar jag att tassa ut barfota på täppan i daggvått gräs och se vad buskar och plantor har att erbjuda till frukostmüsslin. Det är inte bara för att det blir godare, det är lika mycket känslan, att man tillåter sig att få bli lite poetiskt - som en sommarvisa. Smultronen må vara små - men det finns inget bär som varar lika länge. De första små röda är färdiga att smakas veckor före midsommar. Plantorna bjuder sedan på sina frukter ända fram till höst. Dessutom är den världens bästa kantväxt - och förökar sig friskt med många revor. Faktum är att många av mina plantor är barnbarnsbarnbarn till min barndoms smultronplantor hemma hos mormor i Hammenhög! Maud Holmberg Klyft