Lupin - monster eller mysig mormorsblomma?

[caption id="attachment_183183" align="alignnone" width="1960"] Lupinen finns i en mängd olika arter – och färger. Foto: TT/Shutterstock.[/caption] Det är inte så värst länge sedan vi var ledsna för att våra vägrenar plötsligt var kala och fattiga. Många vilda växter och blommor var borta och färgen försvunnen. Men gifter (ogräsbesprutning) förbjöds, naturvärnande personer tog tag i förlusten och åtgärder sattes för att åter få blommande och prunkande diken och vägrenar till insekternas och många människors glädje. Blåklint, cikoria, baldersbrå, hundkex, tussilago och många andra växter kom tillbaka och lyste upp. Och lupinen.

För många är lupiner i regnbågens alla färger en romantisk och kanske nostalgisk försommarsymbol. Tankarna går till mormors röda stuga i skogen, till barndomens buketter, till ängen med prästkragar, vallmo och lupiner eller till banvallar - där inte mycket annat klarar att växa.

Lupinen är en överlevare, en fighter som inte kräver så mycket för att slå ut i full fägring och föröka sig –på gott och ont. Växten, som finns i en mängd olika arter och färger i hela vårt land, är faktiskt inte så svensk som man tror utan togs till Europa från Nordamerika på 1800-talet.

Blomsterlupinen, som växer vilt, doftar gott och attraherar humlor och andra insekter och sätter färg på landskapet. Allt borde varit frid och fröjd om det inte vore för att växten fått för sig att bli kung och helt ta över många områden. Dess kraft att föröka och bre ut sig gör att en del andra svagare växtarter dör ut, och med detta blir livet svårare för vissa insekter, de som sökt sig till de nu hotade arterna.

[caption id="attachment_183186" align="alignnone" width="1960"] För många är en lupinen en nostalgins drömbild av den svenska sommaren. Dock är växten en invandrare från Nordamerika…Foto: TT[/caption] Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen är en fara för den svenska ekologin, samspelet i naturen. Dels trängs inhemsk och hotad vegetation undan och dels ändras näringsförhållandena i jorden eftersom lupiner är kvävefixerande. Den naturliga floran kan få svårt att återetablera sig, enligt Naturvårdsverket, som vill att vi ska plocka så många buketter vi kan, och helst gräva upp växterna med rötterna, och slänga i brännbart. Absolut inte i komposten! Gärna också rapportera var vi sett lupiner växa till artportalen.se.

”Död åt lupinen som genom sin kraft och mångfald av fröbaljor annars helt kommer ta över vårt vilda landskap”, lyder upprörda röster, sedan några år. ”Hotet är överdrivet och det finns inget vackrare och mer meditativt än en vild och vacker regnbågsfärgad äng eller vägren” hävdar andra.

Själv är jag kluven. Som så många andra. Jag har alltid varit förtjust i de vilda blommorna som tillsammans och i mångfald skapar naturens färgstarkaste konstverk. Jag har gjort misslyckade försök att plantera den på täppan - men gett upp då jag insett att lupinen själv vill bestämma var den vill bo och att den inte trivs speciellt väl på en fet trädgårdsjord.

Men stämmer experternas varnande ord om att den vill regera ensam och ta död på klenare kamrater, den naturliga floran, så blir jag också beklämd. Mångfalden i naturen är viktig.

Dock tycker jag att det är ännu viktigare att kriga mot, och försöka utrota, jättelokan som åter breder ut sig på många håll. Dess gift kan ge otäcka och smärtsamma brännskador på huden som i värsta fall kan finnas kvar i år efteråt.

Vad säger du? V'än eller fiende? Älskar du lupinängar eller vill du utrota en monsterväxt?