Visst kan man bli vän med en groda!

Bob, min senaste trädgårdsfamiljemedlem, har under sommaren blivit en kär kompis. Hon är av arten Ätlig groda men visar stor tilltro och jag är säker på att hon känner på sig att jag aldrig i livet skulle kunna tänka mig göra verklighet av av hennes rasnamn. Hon, Bob? Ja, jag förstår det nu eftersom hon växt till sig rejält under sommaren och är mycket större och bastantare än Plums och hennes andra kamrater i dammen. Bland ätliga grodor blir hanarna normalt 5-9 cm långa och honorna 6-11. Med sin reslighet balanserar Bob redan på 11 centimeters-gränsen... I våras när hon var en hen liknade hen en han och förärades namnet Bob. Och ja, Bob får det fortsätta att bli. Jag gillar att sitta och meditera en stund hos mina små vattendjur och betrakta deras beteende. Ibland kväker de till, ibland sträcker de blixtsnabbt ut sin tunga och slukar en ilsken mygga. Bob är den modigaste och tamaste i gänget och tycks inte alls ha något emot att jag slår mig ner vid dammkanten på en knapp meters håll och pratar med henne. Inte heller när Katten kommer bryr sig varken Bob eller gänget nämnvärt, de vet att han inte är det minsta intresserad av att försöka fånga dem. Men när Grannkatt eller någon annan oväntad fara närmar sig - då hörs de små plumsen direkt i kör! I början av varje säsong är grodorna alltid skyggare, vinterns dvala har kanske gjort att glömt. Då gäller det att tassa försiktigt när man närmar sig deras damm. Regelbundna besök gör att de alla sitter kvar längre i solen på dammkanten. Men Bob är unik. Hon är vare sig rädd för vattenslangen, gräsklipparen, kameran eller mig. Och ja, jag erkänner - jag pratar gärna med de små kvackarna - och det känns faktiskt som att Bob lyssnar bättre än de andra. Ibland lägger hon huvudet lite på sned precis som om hon lyssnar och förstår. Speciellt när jag säger "fin groda". Vem växer inte av en komplimang?