Förra söndagen kom sommarvärmen till vår täppa. Då var det skirt grönt och fruktträden lyste i vitt och rosa. Nu, precis en vecka senare, är detta ett minne blott. Sju dagar senare blommar rhododendron, akleja, blåregn, syrén, lila allium - ja till och med dess lillasyster gräslöken. Men det har ändå varit något som fattats, livet i dammen. Både katten och jag har tagit många rundor dit på senare tid, men förgäves. Veckans ljumma aftnar har inte varit tysta och fridfulla. Vi bor i närheten av en vikingaborg, ja i sanningens namn är det inget fornminne alls utan en uppbyggd kopia av det man tror har legat här en gång. Det allra bästa med borgen är den utgrävda dammen med dess livfulla kvällskonserter. Nej, det är varken opera eller rock. Snarare låter det smått surrealistiskt som en vag motorcrossbana när skymningen faller under varma försommarkvällar. Det är då grodorna konverserar och kurtiserar. Härligt! Men som sagt, i täppans egna lilla minidamm har det varit tyst och stilla tills idag. Plötsligt satt han där på en sten och stirrade på mig - årets första Plums. Liten, men alldeles, alldeles underbar. Täppans alla grodor heter Plums, möjligen med någon variation av Froggy. Våra blickar möttes i två sekunder. Han tyckte säkert att jag såg skräckinjagande ut för därefter syntes bara bakbenens kraftiga simtag innan han gömde sig under nate och vattenväxter. Härligt! Nu är det bara att hoppas att han lockar dit sin prinsessa, pussar på henne och ser till att vattnet fylls av yngel eller puggepevlingar som vi säger i Skåne. Katten gillar också att sitta och titta på livet i dammen, men han håller sig alltid på behörigt avstånd. Vis av erfarenhet! Som kattunge fanns det ingen hejd på ivern och att jaga småkryp ända ut bland näckrosblad måste ha blivit en läxa för livet. Synen när det lurviga pälsdjuret tog sig upp från kalla dammen glömmer jag aldrig. När pälsen var dyblöt var det inte mycket kattdjur kvar ... Så små grodorna kan känna sig trygga hos oss - så länge de stannar i dammen!