Se upp, nu vässar jag klorna! | Maud Holmberg Klyft

En olycka kommer sällan ensam. Det började för ungefär en vecka sedan, en solig och mysig kväll i trädgården. Maten var uppäten och husfolket satt i vars en solstol med tidningar och böcker framför sig. Själv strosade jag runt och bara njöt av den ljumma kvällen. Plötslig kommer han galopperande med öronen flaxande och med ett fånigt leende på sina läppar; grannens hund . Och efter kommer grannen. Rakt in i min trädgård! Som tur är så kan jag min täppas gömställen... Grannen var snabb och fick upp hunden i sin famn så stod de där allihop och började prata.Klart jag då också kunde tassa fram och kasta kaxiga blickar på den infångade svansviftaren. Men det var pinsamt, matte började klappa hunden och prata om hur söt och charmig han var. Tvi! Lite senare på kvällen tänkte jag visa matte vem som är störst och snabbast och satte nog nytt personligt rekord i höjdhopp när jag skulle fånga ett par flaxande extra stora mal. Men det bara gick inte, de var ruggigt snabba de där. Som grädde på moset börjar matte gapskratta åt mig och försöka förklara att en katt inte kan fånga blixtsnabba fladdermössungar. Snacka om att bli förolämpad! Ett par dagar senare var det dags igen. Matte satt där med sin mobiltelefon och tittade på bilder och och jag hörde redan att det var något lurt på gång när de blev så där lena och barnsliga i rösten. Hon oooade och aaaade om att han var så bedårande söt. Jodå, det visade sig att jag hade fått en kusin som bara var så ljuvlig...

Men jag då??? Och när matte sedan började svamla om att jag kanske skulle behöva sällskap, ja då hoppade jag ner och kröp in under soffan. Skulle jag inte få ha min mat i fred i framtiden? Hemska tanke! I kväll var det dags igen. Jag hade hittat en skön plats längst in i rabatten där jag kunde sitta i lugn och ro och spana på de andra grannarnas katt, vi brukar faktiskt sitta och föra en tyst konversation mellan staketet ibland. Och vad händer? Det var inte himlen som öppnade sig utan vattenslangen! Nej, nu får det vara nog med förolämpningar och olyckor. Nu vässar jag mina klor och visar att jag är husets katt. Räcker det inte med att vara katt får jag väl bli en vild och farlig puma!

Maud Holmberg Klyft Bilder: Maud Holmberg Klyft, Annie Holmberg