Väckarklockor är hårda ... | Maud Holmberg Klyft

Väckarklockor är hårda. Katter mjuka. Vanligtvis... Hemma är det tvärtom. Sedan något år lever jag med en mjuk väckarklocka som stegvis gör sovrummet ljusare som en naturlig gryning och så småningom börjar en koltrast försynt att tala om att det är dags att slå upp de blå. Efter en liten stund börjar den bli mer högljudd och då är det bara att sträcka ut en fingerknog och knacka till - så tystnar uret för en stund innan fågeln sätter igång igen. Jag är en snooze-människa som gillar att ligga och dra mig en bra stund på morgonen innan jag går upp, därför ställer jag in väckningen extra tidigt. Blir det för många upprepade väckningar så har jag en brutal reservväckarklocka också - Katten! Svart är inte alls lika försynt. Han jamar högre, och skränigare än koltrastens sång. Han har inte alls samma tålamod, trampar runt i sängen och buffar ganska brutalt med nosen mot ansiktet. Och ve om jag försöker spela att jag sover, då tar han till sina fräckaste v apen: rufsar om i mitt hår med tassen och biter fräckt i näsan. Det är bara att resignera och stiga upp! När jag väl kommit ner till köket sitter han redan där och väntar vid kylskåpsdörren. Ofta hinner jag inte väl sätta mig vid frukostbordet med morgontidningarna förrän en ny konsert inleds - den där Katten försöker att vråla upp dörren för att komma ut på täppan. Än har dörren inte gett vika för hans toner, men det tycks inte ha någon större betydelse, förr eller senare brukar ju någon tvåbent varelse komma till undsättning... Vissa dagar blir det i stället tyst, spöklikt tyst i köket. Då tassar jag upp och hör snarkningar inte sällan från sovrummet. Även en väckarklocka med päls kan tydligen tycka att det är skönt att ta en tupplur efter det tuffa väckningsarbetet på morgonen... Maud Holmberg Klyft