Så kan det gå ... | Maud Holmberg Klyft

För någon vecka sedan när längtan efter våren och sommaren sköljde över mig gjorde jag åter ett impulsköp trots att jag egentligen lovat mig själv att inte köpa några nya växter eller krukor som jag i förväg inte vet var jag ska ha.Täppan är tämligen överfull av växtlighet under högsommaren, även om det kanske inte känns så i början av säsongen. Men jag kunde inte låta bli utan kom hem med mitt livs första odlingskrage, ett tjusigt namn på fyra ihopsatta brädor med plats för jord och odlingskraft. Förutomtomater, chilli och gurka i stora krukor, och ett litet kryddland, finns det tyvärr inte plats för så mycket grönsaksodling, men en liten odlingskrage skulle jag väl hitta rum för? Icke! Allt står för tätt och stora stenar, träd och buskar är inte lättflyttade. Skulle jag behöva gräva upp ännu mera gräsmatta?

Under fjärde inspektionsrundan kom jag på lösningen, den gamla zinkbaljan var ju flyttbar och växter och stenar intill gick att flytta! Och nu är den på plats med ny jord och fina fröer nermyllade och vattnade och bara väntar på morgondagens värmande solstrålar. Äntligen har jag ett eget trädgårdsland, litet men dock! Och så härligt det ska bli med egenodlad ruccola, plocksallad, sockerärtor, rödbetor.... Ett vårminne som aldrig kommer att lämna mig är från min barndom. Jag växte upp på en gård med ett trädgårdsland lika stort som min hela min egen täppa är idag, ingen ovanlighet på landsbygden förr i alla fall när man skulle ta tillvara jordens goda. Varje vår kom far hem med en hord av nya fröer - och jag glömmer aldrig hur min lillebror sken upp i ett stort leende och snabbt ryckte åt sig påsen med en ny sorts knubbiga morötter. "Jag vill så, jag vill ha de här. Äntligen har far köpt korvfröer!"... Text och bilder: Maud Holmberg Klyft