Dilltjuvar på täppan | Maud Holmberg Klyft

To be or not to be - that is the question... På täppan, alltså. Ska jag fortsätta att låta dem fritt slingra sig fram? Eller att göra en raid och samla in gänget och köra dem till skogs?

Egentligen gillar jag vinbärssnäckor. Jag minns dem från somrarna i mormors trädgård. Där kunde jag sitta och roa mig med att titta på när de förflyttade sig och skapade fartränder eller bara sniglade sig rakt uppåt en mur. När jag lyfte upp dem tog det en stund, sedan vecklade de ut spröten med ögonen och sa hej till världen. Ibland la jag en snigel på handleden bara för att det kittlade så galet skönt.

På täppan har de varit välkomna gäster, jag har aldrig märkt att de har gjort något ont, fram tills förra året! Det var då jag skaffat pallkragar och börjat odla lite grönsaker - med betoning på börjat - och lite...

De små snäckorna visade sig också uppskatta detta, speciellt salladen som kom så fint -och som hux flux var borta! Herr och fru Snigel och alla kusinerna slickade sig om munnen.

I år har jag bara sått sallad i zinkkrukor som de inte tycks gilla att klättra uppför, men likt förbaskat har jag fått föra bort vinbärssnäckor från pallkragen nästan varje morgon. Ruccolasalladen är för besk för deras smak men i år är det dillen som de tycks föredra.

Jag håller allvarliga samtal med dem nästan dagligen och berättar med hotfull stämma att deras franska kusiner ofta slutar sina liv insmorda i vitlök i en het ugn. Jag förflyttar snäckorna varligt till den öppna växtkomposten som innehåller berg av godsaker för dem och påtalar också att det är okej att beta lite vinbärsblad i den del av täppan dit de deporteras.

Av någon anledning verkar de äntligen ha lyssnat. Eller så har de tröttnat på att bara livnära sig på dill. Den senaste veckan har de snällt hållit sig borta. Än finns det hopp om kommande kräftpartaj!

Maud Holmberg Klyft

Salladstjuv - tagen på bar gärning!