“Det man inte har det längtar man till, och när man fått det som man vill ja då står tiden still”. Jag kunde inte låta bli att gnola på Gösta Linderholms klassiska visa när jag körde hem genom ett gnistrande grönt Söderslätt härom kvällen. Det ligger så mycket i texten, men när det gäller försommarens uppvaknande så stämmer det inte alls, tyvärr. Årets grönaste, skönaste tid har inletts, men tiden står inte alls still – det gäller att fånga dagen, kvällen, stunden. Snart är det ljusgröna i hundratals skira nyanser ett minne blott och alla fruktträdens blommor är borta med vinden... Väl hemma skulle det bli trädgårdsmys! Täppan öppnade famnen och kvällssolen strålade. Men plötsligt tornade de alltför vildvuxna fläderbuskarna upp sig. Och rosen vid trappan, den hade ju flera vissna grenar... Medan Tanten for fram med sekatören för att fylla trädgårdsavfallstunnan – det var ju dessutom dags för tömning – så ägnade sig Katten åt något helt annat. Han hade funnit en stor, flat och solvarm sten, som gjord för att sitta och filosofera på. Och njuta av den vackra kvällen. Likt tjuren Ferdinand satt han där och bara luktade på sina blommor. Tur att man har ett klokt pälsdjur som får en att reflektera. Så lätt det är att annars bara fara runt utan att ta stunden tillvara. Tacka katten för att man tycker att tiden rusar på när man så lätt glömmer bort att stanna upp och fröjdas!