Insikt när älvorna dansade... | Maud Holmberg Klyft

Men vad gör hon? Tittar hon ut? Fotograferar - varför då??? Jag åkte tåg i går, från huvudstaden och hem till Skåne. En resa på drygt fyra timmar, exklusive sedvanliga förseningar, och jag hade laddat upp med diverse underhållning. Bok, sudokutidning, mobiltelefon, läsplatta, tidning... Hade tom stol bredvid mig och vid Norrköping slog gråvädret till och mina underhållningsattiraljer kom väl till pass. Strax söder om Hässleholm var jag ganska trött i ögonen, lyfte blicken och upptäckte att naturens konstnär svängt sitt spö. En magisk solnedgång visade sig - och mängder av älvor som dansade, de där trolska dimslöjorna som bildas när varm luft möter kall. Scenerna växlade blixtsnabbt medan X 2000 rusade fram. Tur att det finns eluttag vid varje säte idag, telefonen hade mycket batteri kvar. Förvisso var rutorna inte helt rena och en mobilkamera är ingen proffskamera - men jag blev helt uppslukad av skiftningarna i den skånska naturen. Klick, klick, klick - de knäpp som inte blir bra kan man ju lätt radera idag. Jag var så upptagen att det tog en stund innan jag insåg vad som hänt. I fönsterrutans spegelbild såg jag förvånade ansikten som tittade upp och nästan allas blickar var vända mot mig. Och jag kunde läsa vad de tänkte... Jag var ju det där ufo:t som tittade ut - inte ner på en dator, padda eller mobiltelefon. Samtliga i kupén hade suttit djupt engagerade, uppkopplade, i sina egna världar. Den gamla reklambilden av tågresenären som stöttar hakan i handen och drömskt tittar ut är ju lika förlegad som en stumfilm. Jag var Mossiga Tanten som försökte finnas irl, in real life. Säkert trodde jag på tomten också. Och vad tusan fotograferade jag egentligen? Det fanns ju varken kändisar, studenter eller mäktiga byggnadsverk där ute i den skånska myllan... Nej, jag tror inte på tomten. Men absolut på älvor som dansar. Jag har ju sett dem själv! Maud Holmberg Klyft