Knockad av ett trädgårdsmonster

Vilken tur att jag har lång lugg! Tack vare detta har ingen sett att jag gått omkring med en brun-blå och öm bula i pannan. Jag har nämligen blivit knockad av ett trädgårdsmonster, så knockad att jag knäade och till och med såg stjärnor! Men jag får skylla mig själv. Jag hade lovat mig dyrt och heligt att inte tala illa om monstret och hans tvillingbror. De båda har ju ett gott syfte och vill så väl. Men, samtidigt, de är det fulaste som finns, det absolut fulaste! Jag kom på en tanke att kunna frångå mitt löfte - jag skulle ju kunna skriva om dem, be om råd hur man kan trolla dem osynliga, eller i alla fall gömma dem lite grann. Skriva är ju inte tala! Men de är säkert tankeläsare för likt Montezumas så ville de hämnas. När jag skulle kasta tidningar härom morgonen öppnade jag gapet på den ene och ställde upp locket mot husväggen. Trodde jag. Smash - så hade jag fått det i retur -och rakt i pannan med en våldsam kraft... Att jag irriterat mig på de nya, otympliga och fula, sopsorteringskärlen beror mest på att jag inte har någon naturlig plats för dem. Cementplattan där det gamla kärlet stod vid uppfarten är alldeles för litet. Ute på täppan skämmer de grönskan och förfular. Inne i förrådet? Nej, det skulle locka råttor. En enda plats finns kvar - bakom trappan. Det sorgliga är att de då skuffar undan täppans BB, de två trätunnorna där jag planterat växter som fåglarna sått eller små sticklingar. En har redan fått vika hädan. Men nu vill jag inte längre se Plastmonster nummer 2 (förlåt!) under körsbärsträdet... Text och bilder: Maud Holmberg Klyft